AnnaPanson.. och alla satans ord

Det har varit mycket mycket mycket tankar idag.

Vissa saker har jag svårt för att förstå. Hela den där kör-ditt-eget-race-grejen. Fokusera på dej själv, det är vad du känner och uppnår som är viktigast. Visst är det viktigt. Men på vissa håll har det gått för långt och närmar sej bara något man kan kalla skitsnack. Ens välmående och hur man känner i sej själv borde vara grunden till hur man bemöter andra, grunden för relationer.
Men så förlorar man sej själv i sitt "mig", sitt ego och glömmer de som är eller vill, kan vara nära, kunnat vara nära
- om man bara uppmärksammat

I en värld full av massa ego är det svårt att bry sej om. Varför skulle man vara annorlunda?

Det är svårt att leva med sej själv ibland
men svårare att leva med människor som inte ser
någonstans mitt ibland allt självförverkligande glöms andra människor bort

en mot en, liksom
tillsammans är ett farligt ord

Jag har börjat tänka helt annorlunda
och ändå idag kände jag en del av den Anna jag var för 4 år sedan

Det är en underlig grej, det där
hur han kan säga att man inte kan lita på någon annan till 100 %
när han faktiskt är den som visade mej att det gick.

Det är ganska mysigt ändå,
med en arm runt en när man sover,
eller i alla fall just den sekunden man vaknar och känner det utan att egentligen vara medveten om vem det är
men det hör inte riktigt hit

"jag vill inte ha något suddigt för en kväll"

ibland kurrar magen av sådan hunger att jag blir knäpp
alltid alltid alltid äter jag då
men när jag ätit klart är det som att hungern övergått i något annat
eller bara en annan sorts hunger
- efter mera, efter någonting annat
en verklighet mer i enighet med vissa känslor

igår skrattade vi allihop samtidigt vid köksbordet
inom mej känner jag i samma ögonblick att man inte kan älska någon mer än jag älskar dom
inte på samma sätt



ibland dem vet jag var jag hör hemma
och ändå är det ifrån det man letar annat

det finns människor som tror att man kan behandla andra hur som helst i princip
men jag tror att man i slutet förlorar på det själv
vissa människor vet man helt enkelt inte var man har för att de inte går att lita på
då vet man i alla fall att det är precis där man faktiskt har dem, ibland allt det där som inte går att räkna med
(är det egentligen en vän då?)

Ingenting är längre som förut
det är inte likt, det påminner inte
men jag trivs bättre i detta nuet, i nuets nu än jag gjorde i dåets nu, då, eller hur det nu blir

kanske, en dag, blir allt sådär klart som det känns vissa dagar
och så stannar det så
det måste vara den dagen man hittat rätt.